Sydsvenskan skriver idag om hur viktigt det är med bra begravningsceremonier.
Genom dessa tre berättelser förstår man varför. Och Jochum, det känns väldigt fint ha varit med att skapa ett minne för livet för dig och din familj.
En begravning kan vara smärtsam och ljus på samma gång. Tre skåningar berättar om vad de tänkte och kände när de tidigare i år tog ett sista farväl av en älskad anhörig.
Ett sista farväl vid havet
Jochum Nordenström, 39 år i Malmö, om sin mamma Mona Nordenström, som gravsattes på kyrkogården i Skanör i augusti:
”När mamma dog den 15 augusti, visste vi ungefär hur hon ville ha det. Hon hade skrivit ner det mesta; vilken musik som skulle spelas på hennes begravning och att vi skulle skänka pengar till Cancerfonden istället för att lägga dem på blommor.
Men själva platsen hade hon inte nämnt. En ceremoni i kyrkan var inte aktuell — mamma var inte med i Svenska kyrkan och hade själv valt en borgerlig begravningsbyrå — och rådhuset i Skanör var alldeles för litet.
Då kom min bror med idén att vi skulle hålla begravningen ute i naturen. Mamma var född i Skanör och älskade havet, och vi kände själva att det skulle lätta upp allting litegrann att få vara utomhus. Vi bestämde oss för en speciell plats, ett sjömärke dit morfar brukade cykla. Därifrån kan man se bort mot fyren, en utsikt som mamma tyckte om.
Platsen ute vid sjömärket kommer alltid att vara speciell för mig. Det är ett fantastiskt och fridfullt ställe som kommer att påminna om mamma.
Som tur var blev det en dag med perfekt väder, strålande sol och svag vind. Den vita kistan fick stå på gräset och det fanns stolar för dem som ville sitta. Shirine Stjernfeldt från begravningsbyrån hade förberett ett fint minnestal som visade vem mamma var, och hon hade också lagt till många anekdoter som vi alla kunde relatera till.
När vi gick fram till kistan för att ta farväl spelades ett instrumentalt musikstycke. Allra sist spelades låten ”Livs levande” av Thomas Ledin. Den kändes ljus och hoppfull. På så sätt behövde man inte lämna platsen alldeles nedtyngd och dyster. Jag hoppas att dagen blev så som mamma önskat. Och för min egen del har det underlättat i sorgen, att vara delaktig i begravningen.
Någon vecka senare blev mamma gravsatt i urnminneslunden på Skanörs kyrkogård, där också mormor och morfar fått sin sista vila.
Platsen ute vid sjömärket kommer alltid att vara speciell för mig. Det är ett fantastiskt och fridfullt ställe som kommer att påminna om mamma men samtidigt också påminna om den sorgliga händelsen. Men jag kan inte tänka mig en bättre plats att förvara de minnena.”
Änglar som skänker tröst
Kerstin Sjöberg, 54 år i Klippan, om dottern Helena Jönsson, som fick sin sista vila på Höganäs kyrkogård i januari:
”Klockan sju på morgonen den 3 januari fick jag ett samtal från en sjuksköterska på gruppboendet i Billesholm där min dotter Helena bodde. Det började med de klassiska orden ’Sitter du ner?’ Det räckte — jag visste vad som skulle komma. Helena hade fått hjärtstillestånd på golvet i badrummet och hennes liv hade inte gått att rädda.
Den dagen åkte jag till gruppboendet för att ta ett sista farväl. Jag satt hos henne i flera timmar och pratade.
Självklart fylls man av frågor och funderingar kring begravning och annat. Hur hade Helena velat ha det? Vi hade inte pratat så mycket om döden — det är ju ofta något man skjuter undan och försöker glömma. Kanske hängde det också samman med att Helena hade en lindrig utvecklingsstörning.
Ändå kändes det som att saker föll på plats efterhand. Helenas lägenhet gick i lila och rosa, så det var dessa färger vi valde till begravningen. Samma med musiken — vi tog bland annat en Abba-låt från en skiva som satt i hennes cd-spelare, och låten ”Kalle med fela” som hon älskade att dansa till.
Att få bära Helenas urna bort till graven — det blev som en sista kram. Det kändes oerhört jobbigt och samtidigt fantastiskt, att hålla sitt barn i armarna en sista gång.
Begravningen skedde i kapellet i Höganäs, och den blev precis så fin som vi hade hoppats. Det kändes nästan som att begravningsentreprenören läst våra tankar; på kistan hade han placerat ett ljus bredvid den lilla ängeln.
Jag hade ju redan tagit farväl av Helena när hon låg i sängen, så för min del var begravningsakten mest en fin stund då jag satt och nynnade med i sångerna.
Några veckor senare gravsattes hennes aska. Att få bära Helenas urna bort till graven — det blev som en sista kram. Det kändes oerhört jobbigt och samtidigt fantastiskt, att hålla sitt barn i armarna en sista gång.
Samma dag som Helena gravsattes lät jag tatuera in en ängel på armen. Det har blivit en viktig symbol för mig. Ibland när jag tänker på Helena tänder jag ett änglaljus på byrån i vardagsrummet, tittar på bilder och lyssnar på musik som hon tyckte om.”
Lugnande besök vid graven
Masoma Begi, 38 år från Bjuv, om sin pappa Said Jan Amiri som begravdes på den muslimska delen av Pålsjö kyrkogård i maj:
”Min pappas släktingar brukade säga till honom: när du dör ska du väl ändå begravas hemma i Afghanistan? Men pappa var bestämd och svarade: Nej, jag tycker om Sverige och vill stanna här.
På morgonen den 28 maj vaknade min mamma av att pappa låg i sängen och kippade efter andan. Han fick åka in till sjukhuset i Helsingborg, och bara ett par timmar senare hade han gått bort. Pappa hade visserligen diabetes och hjärtproblem, men vi hade aldrig trott att han skulle försvinna så snabbt.
Jag, som är äldst bland syskonen, kände ansvar att ta tag i det praktiska men just den dagen var allt bara förvirrat. Jag kunde inte koncentrera mig och svimmade flera gånger. Jag visste inte heller hur man skulle planera begravningen, var man skulle börja, vem man skulle kontakta… Men jag har en vän som ställde upp och ordnade mycket.
Samtidigt vet jag att döden egentligen inte är slutet. Enligt islam får man nytt liv efter världens slut, så min pappa fortsätter att finnas.
För oss muslimer är det viktigt att kroppen tvättas och sveps, och att imamen läser en bön över den som har dött. Påföljande fredag var det begravning. Vi hade ringt runt till alla vänner och det kom folk från många olika håll — Sverige, Tyskland, Ungern…
Under själva ceremonin minns jag att jag grät och läste ur Koranen. Jag och pappa stod varandra nära och jag sörjer honom mycket. När jag gråter brukar mina vänner säga: ’Din pappa vet redan att du är ledsen’.
Samtidigt vet jag att döden egentligen inte är slutet. Enligt islam får man nytt liv efter världens slut, så min pappa fortsätter att finnas. Det känns bra att tänka så.
Jag tycker att detta är en vacker plats. Blommorna på graven har jag lagt dit, och lite längre fram kommer pappa också att få en fin gravsten.
Ofta när jag känner mig trött eller tung i hjärtat, så åker jag till pappas grav. Det blir kanske någon gång i veckan. Min familj säger att jag kanske inte borde vara här så ofta, men när jag står vid graven och pratar med honom känner jag mig lugnare inuti.”
27 oktober 2015
http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/smarta-karlek-och-hopp-vid-kanslosamma-avsked/
