Sorgligt, sorgligare, sorgligast?

Häromdagen satt jag med en familj. De hade förlorat sin make/pappa/morfar/farfar. Han blev 79 år gammal.
Han hade lidit av sjukdom och döden blev en lättnad samtidigt som det såklart är en stor sorg.

De reflekterade över att jag hade en annan begravning framför mig i veckan. En ung kille som dött helt oväntat.
De frågade mig om de begravningarna inte är mycket jobbigare.
Hmmm…det spontana svaret hade väl varit, jo såklart. Fast det är inte hela sanningen. Dödsfallet är på ett sätt sorgligare än om man fått leva ett långt och rikt liv. Men det som gör begravningarna jobbiga för mig är faktiskt kärleken. Att se människor spricka av sorg. När vi skriver annonsen och poletten plötsligt trillar ner. Nu står namnet där. I en dödsruna. Det blir verkligt. När de går fram till kistan och säger sitt sista farväl. Där och då märker jag ingen större skillnad på den dödes ålder. Där är smärtan så närvarande. Och det är det absolut jobbigaste.