En kort men viktig bakgrund! 

OskarOShinna

1992 dog min farfar.

Han var min bästa vän i världen. Hans död var något av det värsta jag upplevt.
Han var 86 år gammal och det var helt naturligt och väntat. Men jag var förkrossad. Jag var 15 år gammal och min största förebild i livet hade lämnat mig vind för våg. Pressen och paniken blev så stor att jag valde att sätta mig på ett flyg till en kompis och hennes familj i Frankrike.
Jag valde bort min farfars begravning.

 

När jag kom hem igen berättade mina föräldrar att Skanörs kyrka hade varit smockfull och hur varenda en, gammal som ung, hade gått fram till hans kista och lagt en blomma. Min farfar var lite av en lokal kändis i Skanör och Falsterbo och väldigt många från byn hade kommit dit för att hedra honom. Alla enades i sin sorg och gav varandra styrka, medan jag satt i Frankrike och kände mig ensam och tom.
Två år efter min farfars bortgång fick jag frågan om jag ville sjunga på en kompis morfars begravning. Eftersom jag var i full gång, med siktet inställt på en karriär som sångerska, tackade jag såklart ja. Begravningsbyrån tyckte visst att jag var bra, för under de kommande 15 åren blev jag flitigt anlitad som begravningssångerska.
Detta var min första kontakt med begravningsyrket.

 

Jag kom senare att utbilda mig till musikalartist och sångerska. Jobbet fungerade alldeles utmärkt att kombinera med begravningssångjobb. De var ju alltid på dagtid.
Redan då kändes det som att man gjorde någonting viktigt och stort för de som verkligen behövde det.
Då hade jag såklart ingen aning om att jag idag, 20 år senare, skulle starta min egen begravningsbyrå.
Det är många olika händelser som lett till att jag är där jag är idag. Så är det förstås för oss alla. En av anledningarna är min upplevelse av begravningsbyråer överlag. Jag blev begravningsentreprenör efter många år som sångerska och kände redan tidigt att det fanns så mycket mer att göra än vad som redan gjordes.

 

Men om jag hade fått leva om år 1992 så hade jag gjort helt annorlunda. Jag hade hyllat min farfar … för  jag älskade honom. Och jag hade valt att vara del av den gemenskap som skänker styrka och trygghet i sorgen, istället för att försöka fly.
Och hade inte du gjort precis detsamma?
/ Shirine (numera begravningsentrepenör)