”Jag har inte varit tillbaka här sedan begravningsceremonin, men detta är en plats jag alltid kommer att minnas”, säger Jochum Nordenström.
BILD: JULIA LINDEMALM
Ett sista farväl vid havet
Jochum Nordenström, 39 år i Malmö, om sin mamma Mona Nordenström, som gravsattes på kyrkogården i Skanör i augusti:
”När mamma dog den 15 augusti, visste vi ungefär hur hon ville ha det. Hon hade skrivit ner det mesta; vilken musik som skulle spelas på hennes begravning och att vi skulle skänka pengar till Cancerfonden istället för att lägga dem på blommor.
Men själva platsen hade hon inte nämnt. En ceremoni i kyrkan var inte aktuell — mamma var inte med i Svenska kyrkan och hade själv valt en borgerlig begravningsbyrå — och rådhuset i Skanör var alldeles för litet.
Då kom min bror med idén att vi skulle hålla begravningen ute i naturen. Mamma var född i Skanör och älskade havet, och vi kände själva att det skulle lätta upp allting litegrann att få vara utomhus. Vi bestämde oss för en speciell plats, ett sjömärke dit morfar brukade cykla. Därifrån kan man se bort mot fyren, en utsikt som mamma tyckte om.
Platsen ute vid sjömärket kommer alltid att vara speciell för mig. Det är ett fantastiskt och fridfullt ställe som kommer att påminna om mamma.
Som tur var blev det en dag med perfekt väder, strålande sol och svag vind. Den vita kistan fick stå på gräset och det fanns stolar för dem som ville sitta. Shirine Stjernfeldt från begravningsbyrån hade förberett ett fint minnestal som visade vem mamma var, och hon hade också lagt till många anekdoter som vi alla kunde relatera till.
När vi gick fram till kistan för att ta farväl spelades ett instrumentalt musikstycke. Allra sist spelades låten ”Livs levande” av Thomas Ledin. Den kändes ljus och hoppfull. På så sätt behövde man inte lämna platsen alldeles nedtyngd och dyster. Jag hoppas att dagen blev så som mamma önskat. Och för min egen del har det underlättat i sorgen, att vara delaktig i begravningen.
Någon vecka senare blev mamma gravsatt i urnminneslunden på Skanörs kyrkogård, där också mormor och morfar fått sin sista vila.
Platsen ute vid sjömärket kommer alltid att vara speciell för mig. Det är ett fantastiskt och fridfullt ställe som kommer att påminna om mamma men samtidigt också påminna om den sorgliga händelsen. Men jag kan inte tänka mig en bättre plats att förvara de minnena.”
Ibland brinner änglaljuset hemma hos Kerstin Sjöberg i Klippan. Då tänker hon på äldsta dottern Helena Jönsson.
BILD: JULIA LINDEMALM
Änglar som skänker tröst
Kerstin Sjöberg, 54 år i Klippan, om dottern Helena Jönsson, som fick sin sista vila på Höganäs kyrkogård i januari:
”Klockan sju på morgonen den 3 januari fick jag ett samtal från en sjuksköterska på gruppboendet i Billesholm där min dotter Helena bodde. Det började med de klassiska orden ’Sitter du ner?’ Det räckte — jag visste vad som skulle komma. Helena hade fått hjärtstillestånd på golvet i badrummet och hennes liv hade inte gått att rädda.
Den dagen åkte jag till gruppboendet för att ta ett sista farväl. Jag satt hos henne i flera timmar och pratade.
Självklart fylls man av frågor och funderingar kring begravning och annat. Hur hade Helena velat ha det? Vi hade inte pratat så mycket om döden — det är ju ofta något man skjuter undan och försöker glömma. Kanske hängde det också samman med att Helena hade en lindrig utvecklingsstörning.
Ändå kändes det som att saker föll på plats efterhand. Helenas lägenhet gick i lila och rosa, så det var dessa färger vi valde till begravningen. Samma med musiken — vi tog bland annat en Abba-låt från en skiva som satt i hennes cd-spelare, och låten ”Kalle med fela” som hon älskade att dansa till.
Att få bära Helenas urna bort till graven — det blev som en sista kram. Det kändes oerhört jobbigt och samtidigt fantastiskt, att hålla sitt barn i armarna en sista gång.
Begravningen skedde i kapellet i Höganäs, och den blev precis så fin som vi hade hoppats. Det kändes nästan som att begravningsentreprenören läst våra tankar; på kistan hade han placerat ett ljus bredvid den lilla ängeln.
Jag hade ju redan tagit farväl av Helena när hon låg i sängen, så för min del var begravningsakten mest en fin stund då jag satt och nynnade med i sångerna.
Några veckor senare gravsattes hennes aska. Att få bära Helenas urna bort till graven — det blev som en sista kram. Det kändes oerhört jobbigt och samtidigt fantastiskt, att hålla sitt barn i armarna en sista gång.
Samma dag som Helena gravsattes lät jag tatuera in en ängel på armen. Det har blivit en viktig symbol för mig. Ibland när jag tänker på Helena tänder jag ett änglaljus på byrån i vardagsrummet, tittar på bilder och lyssnar på musik som hon tyckte om.”